caroline anna jenny

cajojohansson.blogspot.com

2010-07-27T17:43:00.004+02:00

mellan himmel och jord.

2010-07-27T17:35:00.003+02:00

Berlin #11

2010-05-24T12:31:00.000+02:00

Berlin #10

2010-05-24T12:28:00.000+02:00

Berlin #9

2010-05-24T12:23:00.000+02:00

Berlin #8

2010-05-24T12:18:00.001+02:00

Berlin #7

2010-05-24T12:14:00.000+02:00

Berlin #6

2010-05-24T12:10:00.000+02:00

A picture I took a couple of years ago of my friend Moa

2010-04-25T23:47:00.001+02:00

Berlin #5

2010-04-24T17:32:00.000+02:00

Berlin #4

2010-04-24T17:29:00.000+02:00

Berlin #3

2010-04-24T17:23:00.000+02:00

Berlin #2

2010-04-24T17:17:00.000+02:00

Berlin #1

2010-04-24T17:13:00.001+02:00

Ännu en

2010-04-13T01:24:00.000+02:00

Alster

2010-04-11T22:58:00.001+02:00

Sleepyhead

2010-04-02T23:19:00.000+02:00

Over and over and over again

2010-03-31T21:45:00.002+02:00

kanske har jag lärt mig en läxa nu, borde åtminstone det. säg aldrig att du är inspirerad, att du skall göra en massa grejer. då flyr inspirationen all världens väg innan du ens hunnit blinka. jag är ganska dålig på kontinuitet i allmänhet, börjar tusen saker och slutför en då och då. har fortfarande inte plåtat, har fortfarande inte hunnit ikapp med skolarbetet. men jag har skrivit lite för radar, jag har köpt saker, varit sjuk, druckit öl, varit ute. det har blivit vår sen jag skrev sist.

imorgon flyttar jag till andra sidan stan och eftersom oregelbundenhet och nytt nytt nytt verkar fungera bra hoppas jag på en nytändning. hemskt att det skall vara så, att hela tiden behöva stimulans i form av nya saker, nya platser för att inte tröttna och hamna i samma tristess och vardagslunk som jag hatar. eller jag hatar det ju inte, det är skönt också, men jag får aldrig nånting gjort. jag skjuter upp allting och går det tillräckligt långt blir en så enkel sak som att duscha eller gå och handla ett dagsprojekt. herregud, måste skärpa mig. skärpning!

Berlin

2010-03-11T19:42:00.005+01:00

Jahaja. Då bodde man i Berlin. Kanske är dags att ta upp bloggandet och topp 5-listandet och fotograferandet och allt annat som försummats under de senaste orkes- och inspirationslösa vintermånaderna i Sverige. För skillnaden känns, eller är det kanske bara för att jag inte har någon teve eller bekvämt Göteborgsliv som jag tvingats hitta nya, mer kreativa sätt att få dagarna att gå? Jag har visserligen hört att man kommer hit i tron om att bli åh så inspirerad och sen sitter man här med sitt facebook och sina nästan-gratis-öl. Men än så länge har det inte drabbat mig. Vad som däremot drabbat mig är någon slags mildare variant av nackspärr. Nåja, sen jag kom hit för snart två veckor sedan har jag kanske inte hunnit uträtta särskilt mycket märkvärdigt men jag har träffat flera nya fina människor, börjat med en ny onlineportfolio, börjat skriva små artiklar om foto för radarzine.com och utforskat staden. Jag bor i Neukölln, en liten promenad från den turkiska matmarknaden på vilken jag är en flitig besökare. Annars har Neukölln kanske inte så mycket att erbjuda förutom många fina ölhak och 1 euros falafel. Inte så mycket föresten, det är ju praktiskt taget allt man behöver. Studierna går lite sisådär, men bättre nu när jag har internet. Idag tog jag till exempel min bok och traskade längs med kanalen till ett litet café, där jag slog mig ner med en kaffe bredvid en tjock tant och en lika tjock hund. Hade man gjort något sådant i Sverige hade man ju mest känt sig dum, eller åtminstone alldeles hemskt pretentiös. Men inget ont om pretentioner! Kanske borde man rent av börja skriva sina memoarer eller göra en kortfilm? Nej, än så länge nöjer jag mig nog med skolan och de små artiklarna. Och fotograferandet. Och... Berlinlivet leker som ni hör. Ja, allt jag ville säga var ju egentligen att jag har det bra.

Drawings

2010-02-11T11:24:00.006+01:00

La Garde-Robe

2010-02-08T15:25:00.004+01:00

[klicka här]

Kiss me, you fool

2010-02-06T13:01:00.002+01:00

Cutting, pasting

2010-02-01T14:49:00.007+01:00

Ffffound

2009-11-23T14:48:00.006+01:00

Home sweet home

2009-11-02T09:51:00.011+01:00

Bilderna kommer från We heart it och Hello Tiger.

Ffffound

2009-10-30T10:54:00.006+01:00

Ffffound

2009-10-23T14:31:00.004+02:00

Ffffound

2009-10-13T19:55:00.005+02:00

Ffffound

2009-09-30T21:23:00.007+02:00

Ffffound

2009-09-21T22:25:00.008+02:00

2009-09-21T11:32:00.001+02:00

De senaste dagarna har jag känt en växande klump i magen. Klumpen består av någonting som jag närmast skulle vilja likna vid en blandning av hat och förakt. Jag skäms över klumpen. Jag vill vare sig hata eller förakta. Faktum är att jag skäms så att jag knappt vet om jag vågar publicera detta.

Det handlar dels om ett allmänt förakt för människor i vardagen. Att höra andra människors konversationer på bussen är ärligt talat det värsta jag vet. Och detta kanske är det jag skäms mest över mest. Att jag sitter och skruvar på mig, vrider mig av vämjelse över två dagisfröknar som talar om barnkräks och falukorvsmackor. Jag menar herregud, kan jag inte bara låta de stackars människorna vara? Nog om detta irrelevanta problem, antar att jag helt enkelt borde skaffa mig en ipod så att jag på så vis slipper lyssna.

Vad som verkligen får klumpen att vrida sig i smärtor och äckel är trenden i politisk inkorrekthet som verkar växa med antalet bloggar. All uppmärksamhet är bra uppmärksamhet heter det ju och det är kanske tydligare nu än någonsin tidigare. Vad som speciellt fångat min uppmärksamhet är bland annat en journalist på tidningen Slitz vid namn Stefan Jensen, Hollywoodfrun Anna Anka och den till synes helt ofarliga lilla bloggerskan Kissie. Dessa tre verkar dela en hel del åsikter. Till exempel hävdar både Jensen och Kissie att alla feminister är lesbiska manshaterskor med håriga ben. Detta på fullaste allvar. Och vad Fru Anka tycker i frågan kan vi ju bara gissa. Hon tycker dessutom att det är männens sak att försörja sina fruar samt att det är kvinnans plikt att se till att mannen är sexuellt tillfredsställd. Ursäkta? Är det någon som har sådana åsikter år 2009? På allvar?

Hur länge ska då myten om feministen som ett anarkistiskt kvinnomonster leva kvar? Och vad har egentligen stil, sexuell läggning och kroppsbehåring med om man är feminist eller inte att göra? Feminism handlar, enligt mig, om att inse att det fortfarande finns stora samhälleliga skillnader i behandlingen av män och kvinnor och att vilja ändra på dessa. Att vara för jämlikhet och inte kalla sig feminist är bara fegt och betyder att man är rädd för att kopplas ihop med den skeva bilden av feminister ovan.

Nu kan man visserligen hävda att vad man kallar sig inte är lika viktigt som vad man egentligen tycker, vilket jag håller med om till fullo. Men om fler vågade kalla sig feminister och bryta de föråldrade fördomar som finns idag skulle klumpen i min mage genast kännas en smula mindre hotfull.

Länkar:
Stefan Jensen's artikel Ligg med en feminist!
Kissie's blogg
Anna Anka i Newsmill

Ffffound

2009-09-20T21:49:00.002+02:00

Ffffound

2009-09-17T23:08:00.004+02:00

Ffffound

2009-09-07T14:29:00.002+02:00

Ffffound

2009-09-07T10:22:00.004+02:00

THE XX

2009-09-07T10:21:00.002+02:00

Ffffound

2009-09-06T21:46:00.002+02:00

Ffffound

2009-09-04T19:33:00.007+02:00

Ffffound

2009-09-04T14:18:00.003+02:00

Ffffound

2009-09-02T21:08:00.006+02:00

Ffffound

2009-08-04T11:41:00.003+02:00

Ffffound

2009-08-03T14:10:00.004+02:00

Jessica Williams

2009-08-02T23:59:00.002+02:00

James Cooper

2009-08-02T23:53:00.002+02:00

I like you

2009-07-13T20:34:00.004+02:00

Repeat

2009-06-13T11:00:00.001+02:00

Play

2009-06-11T17:37:00.002+02:00

Ffffound

2009-06-02T13:14:00.004+02:00

Fulheten

2009-05-31T22:26:00.005+02:00

Tack för tipset, Emma.

Curiosity

2009-05-26T22:42:00.002+02:00

The Selby

2009-05-26T12:25:00.003+02:00

The Selby

2009-05-26T12:25:00.002+02:00

Yesterdays pics

2009-05-20T18:46:00.000+02:00

Todays pics

2009-05-19T16:31:00.004+02:00

Magritte, Goya, Chrico

2009-05-14T21:20:00.005+02:00

Foster

2009-05-14T21:16:00.005+02:00

Åh. Hittade just dessa fantastiska bilder på den här fina bloggen.

The soundtrack of my new life

2009-05-12T16:22:00.002+02:00

Klicka på bilder för pl.

Berlin

2009-05-07T21:47:00.007+02:00

På min gata nästan alldeles precis nu

2009-04-28T22:42:00.001+02:00

23 april

2009-04-23T22:27:00.002+02:00

Explosion

2009-04-21T13:32:00.003+02:00

Den här sommaren kan bli en fantastisk sommar

2009-04-21T11:05:00.004+02:00

20 april

2009-04-20T15:25:00.001+02:00

OK

2009-04-19T18:12:00.002+02:00

Second chance, Berlin

2009-04-14T21:52:00.002+02:00

I tell my love to wreck it all | Cut out all the ropes and let me fall

2009-04-14T14:07:00.002+02:00

7 april

2009-04-07T17:43:00.002+02:00

6 april

2009-04-06T22:30:00.005+02:00

Om att tappa fotfästet

2009-04-03T13:24:00.002+02:00

Tio steg framåt, hundra steg bakåt. Så känns det idag. Jag trodde inte att den här processen skulle vara så lång. Men det kommer den, alldeles uppenbarligen, att vara. Och allt mitt hopp ligger begravet under ett helt grustag. Hur kunde jag tro att vi hade en chans? Hur kunde jag tro att kanske, kanske kommer han att ångra sig och älska mig igen?

Det är för jävligt hur hela ens självkänsla kan ligga i händerna på någon annan. Hur man lever genom dennes kärlek till en själv. Och utan den är lika tillintetgjord och söndersmulad som en liten liten flaga aska. Hur kan man gå omkring och inbilla både sig själv och andra att man är stark, att man mår bra, att varje dag är bättre än den förra när allt som krävs är ett litet vacklande steg? Ett steg och jag ligger i det iskalla vattnet igen och ömsom sprattlar för livet, ömsom ger upp och låter kylan omsluta mig, låter kroppen sjunka neråt i mörkret. Jag vill skrika men inte ett ljud hörs. Och så fort jag går utanför dörren nykter känner jag mig som den äckligaste, fulaste och obetydligaste människan på hela jorden. Om inte han älskar mig, vem ska göra det då?

Och sedan, när klumpen i halsen vuxit sig så stor att jag bara kan andas med små kippande andetag tänker jag att jag får inte tänka så. Jag måste klara det, jag måste vara stark. För om jag är så svag som nu kommer han aldrig mer att vilja se mig. Och jag skäms. Jag skäms för att jag tänker så. För att jag gör honom till hela mitt liv när alla andra jag älskar står maktlösa vid sidan av. Jag känner mig så himla stressad. Jag vill inte behöva slösa bort all dyrbar tid på att gråta och hoppas och våndas i ångest över vad som kunde ha varit. Jag önskar bara att det fanns ett sätt att slippa all smärta. Det gör så fruktansvärt ont varje gång jag pillar bort skorpan.

Rädsla

2009-04-02T19:01:00.003+02:00

Saknaden och bitterheten har övergått i en allt mer påtaglig rädsla. Jag är skiträdd för att ringa till dig. Rädd för att höra din röst. Rädd för att skalet jag kapslat in mig i ska gå sönder. Jag är livrädd för den dagen du säger att du träffat en annan. Livrädd att höra dig säga att du mår bra och att ditt liv är bättre nu än det var tillsammans med mig. Rädd för att du ska vara lyckligare nu.

Missunsam är vad jag är.

Ljus

2009-04-01T13:34:00.003+02:00

Onsdagspepp

2009-04-01T12:43:00.002+02:00

Jag måste skryta lite. Fick tillbaks min tenta. Tentan som jag knappt pluggat till alls eftersom jag befann mig i min allra mest deprimerade, okoncentrerade svacka. Och ändå lyckads jag skrapa ihop 22,5 poäng av 30. Det måste ju bara betyda att jag är smart. Inte så lite heller. Helt enkelt jävligt smart.

Och så är jag ju snygg också, trots mitt råttrandiga hår. Ett riktigt kap med andra ord.

Om

2009-03-31T14:42:00.002+02:00

Varför kan man inte styra över känslor och kärlek? Tänk vad mycket lyckligare världen hade varit om man kunde bestämma sig för att vara kär eller inte. Inga brustna, krossade hjärtan. Eller om man kunde, som i Eternal sunshine of a spotless mind, radera minnen. Då hade du inte funnits som en kliande, värkande klump i min mage. Och jag hade inte förlorat ett år på vad jag trodde var min stora kärlek, mitt liv och min framtid.

Jag gör mitt bästa för att radera dig ur minnet på egen hand men det går inget vidare eftersom hoppet aldrig verkar överge mig. Jag vill inte ha något hopp om oss. Jag vill inte vilja ha dig tillbaks. Jag vill kunna säga att jag aldrig mer vill se dig igen utan att ljuga. Jag önskar att det inte var så svårt. Att jag, när jag kämpat en hel dag för att inte ringa dig, åtminstone hade lite energi kvar till annat. Lite energi kvar till mitt eget liv. Mitt liv utan dig. Jag är rädd för att bli en sådan där sorglig karaktär i en film som sitter och berättar om sitt livs stora kärlek på ålderns höst. Sittande på ett ålderdomshem och fortfarande sakna dig och fortfarande tänka att Om...

Nej, det duger inte.

När ska jag sluta hoppas?

2009-03-31T14:02:00.005+02:00

Dessa motgångar...

2009-03-31T12:53:00.005+02:00

Antingen har jag drabbats av en flera dagar försenad bakfylla eller så har jag blivit matförgiftad eller magsjuk. Inatt var i alla fall inte en okej natt. Var uppe och kräktes säkert tio gånger, tills jag trodde att min magsäck skulle vändas ut och in. Nu känns det en smula bättre men jag har fortfarande för jävla ont i magen. Lägg då till att jag ändå släpade mig till frisören imorse och att jag nu ser ut som en randig råtta i håret. Inte okej!

Bomull

2009-03-30T18:13:00.002+02:00

En konstig känsla har infunnit sig. Det gör fortfarande lika ont och jag är fortfarande precis lika ledsen som för två veckor sedan men jag känner mig liksom van nu. Och en smula vadderat, liksom omgiven av bomull så att det onda studsar mjukt. Dovt.

Och om jag verkligen bemödar all min kraft på det kan jag faktiskt tvinga mig själv att inte tänka på honom. Men istället går jag runt och känner mig förvirrad, som att jag tappat eller glömt något. Som att någonting inte är riktigt som det ska. Det känns fortfarande som att han har gjort ett galet misstag, som om han är för dum för att förstå vad det är han slänger bort. Men så är det ju inte. Han vill ju inte. Och han känner inte.

Om jag inte tänker på honom och inte träffar eller pratar med honom kommer han långsamt att suddas ut. Jag kommer snart inte att komma ihåg hur han ser ut eller hur han pratar. Och jag kommer att kunna börja om.

Min helg ungefär

2009-03-29T21:56:00.005+02:00

Smile baby, don't cry

2009-03-28T11:48:00.006+01:00

Det finns väl inget som är så deprimerande som att vara bakfull själv. Utan att ens ha nån att ringa. Men jag känner lite att jag fick så mycket kärlek och uppskattning igår att det nästan räcker för idag också.
Är det möjligen så att det står singel skrivet i pannan på mig?
Nu ska jag äta upp resten av chokladen, duscha och åka till systemet. Alltid bakis på systemet. Gött liv.

Ett spöke

2009-03-27T12:27:00.005+01:00

Någonting har förändrats. Han har förändrats. Den S som jag älskade, älskade mig. Den nya S älskar inte mig. Vad finns det då kvar att älska? Jag kan älska minnet av den har var i evighet men det finns inte mycket plats för hans nya jag i mitt liv, mer än som ett spöke. Ett minne. Det är nog så det måste vara.

Vintage store/Lincoln bazaar

2009-03-26T16:26:00.008+01:00

WISHINGLIFEWASEASY

2009-03-26T14:22:00.009+01:00

Jag kan plugga tio minuter i sträck sen är det typ ciggpaus, bloggpaus, stirra in i väggen, spegla mig, fundera över Berlin, bli galen. Återupptäckte just min gamla favvoblogg som jag alldeles glömt bort. Festa mysa maila.

Har kommit på en annan fantastiskt bra grej. Jag får tycka synd om mig själv. Det får man när man blivit dumpad. Och då kan man göra precis vad man vill. "För det är synd om mig". T ex kan man shoppa alldeles för mycket, skita i att äta mat och bara äta bakelser, bjuda hem mamma på middag i utbyte mot att hon städar lägenheten. Spendera fyra timmar med att bada, göra ansiktsmask, måla naglarna och dricka vin varje dag. Det här är väl iofs sånt jag brukar syssla med men nu kan jag göra det utan dåligt samvete!

We will be ok.

2009-03-26T12:24:00.006+01:00

Pic 1. Ffffound
Pic 2. Lolita
Pic 3. Erlend Oye by ?

Blodbad

2009-03-26T09:10:00.003+01:00

Man vet att det kommer att bli en fantastisk dag när man vaknar av mensverk och näsblod.

Love

2009-03-25T22:19:00.003+01:00

Dag 14

2009-03-25T21:18:00.002+01:00

Jag har skjutit upp det här med att plugga till min tenta så jävla länge nu. Imorgon MÅSTE jag fan ta tag i det här. Men jag har fått såna jävla koncentrationssvårigheter.

Det är sjukt vad mycket mindre värd jag känner mig utan Honom. Jag känner mig liksom som ingen alls. Det är lite oroväckande. Som om jag bara levt för honom. Det är så att man blir lite mörkrädd faktiskt.

Kom fram till igår att ångesten är grundad i två olika saker. Det ena handlar såklart om att Han inte älskar mig längre och det är väldigt svårt att förstå men det blir lite lite lättare att acceptera för varje dag. Det andra handlar om min rädsla för ensamhet. Jag är bokstavligt talat skiträdd för att jag aldrig ska älska/bli älskad någonsin igen. Alla säger att den rädslan är löjlig och obefogad men så känns det inte. Särskilt inte eftersom jag har rätt svårt för att bli kär och definitivt inte blir kär i någon jag inte känner. Och dessutom tycker att det är rätt svårt att lära känna nya människor.

Men en bra grej som kommit ur allt det här kaoset är att jag känner mig lite mer motiverad och sugen på att ta tag i saker. Göra något jävligt bra. Klippa mig och skaffa ett jobb. Bli snyggast på beach 2009. Plåta mer. Bli bäst i klassen. Spara pengar och resa iväg vartsomhelst. Visa för kukfan vad han går misste om!

Hopp och hunger

2009-03-25T10:16:00.003+01:00

Jag vaknade i morse av att solen sken in under persiennen. Och jag kände en liten, liten gnista... hopp. Och så tänkte jag att det måste ju finnas tusen fina killar där ute nånstans. Långa killar med långt hår, eller stort och lockigt. Med tajta jeans och dr martens. Med rutiga flanellskjortor och converse. Med för stora glasögon och urtvättade t-shirts. Frågan är var de gömmer sig?

Sen gick jag upp. Tittade mig i spegeln och ville bara gräva ner mig under täcket igen. Mina ögonlock är helt svullna, ögonen rödsprängda, jag har torkat blod på underläppen som jag måste ha gnagt på under natten. Kanske skulle jag våga mig på att laga mat igen. Det var två veckor sedan sist. Det började med att jag inte kunde äta för att jag helt enkelt inte hade någon matlust. Nu är jag skithungrig men jag kan inte laga mat för det påminner av någon anledning av dig. Så jag lever på caféfrallor och bjudmat.

Nu har jag bara en fråga, hur slutar man att vara kär i någon? Är isolering ifrån personen det enda sättet?

Hopplöshet

2009-03-24T16:34:00.006+01:00

Jag känner mig så jävla ensam. Skickar säkert tjugo sms per dag till alla jag känner och frågar om någon kan träffas. Men alla är så jäkla upptagna. Många är upptagna med att vara två. Jag ser bara par överallt och jag får ont i magen. Jag behöver er så himla mycket nu. Alla verkar tänka ungefär "klart hon inte ska vara ensam - jag är upptagen - men hon kan väl fråga nån annan?" Men när man redan frågat alla och ingen kan och man får panik på ensamheten?

Jag kan fortfarande inte förstå att det här faktiskt har hänt. Tanken att det kunde hända hade liksom inte ens slagit mig innan. Jag trodde verkligen, på fullt allvar, att vi skulle vara ihop resten av våra liv.

Eat your words

2009-03-23T22:49:00.006+01:00

Sleeping, walking, drinking coffee, studying, shopping, eating, drinking wine

2009-03-23T16:29:00.007+01:00

Dag 11

2009-03-22T08:39:00.002+01:00

I två dagar kändes allting nästan okej. Det kändes som att jag skulle överleva och som att allting faktiskt blev bättre. Men nu känns allting hopplöst igen.

Tanken på att han inte älskar mig längre är outhärdlig. Hur skall jag kunna leva utan hans kärlek? Och hur ska jag någonsin kunna älska någon annan? Jag känner mig så fruktansvärt ensam och maktlös. Och betydelselös. Som något man kan slänga bort när man tröttnat. Och jag känner mig lurad. Han har fått mig att tro att allting var bra, att han älskade mig och att det alltid skulle vara så. Och samtidigt känner jag mig så otroligt dum, jag borde märkt att allting inte var bra, jag borde lagt märke till de små signalerna.

Jag ringer och skriker och gråter att du inte får göra såhär. Att jag kommer att dö utan dig. Och sedan så skäms jag över min egen svaghet. Jag skäms över att jag låter honom få mig att må så här. För han är inte värd det. Älskar han inte mig så är han inte värd min kärlek. Och vissa stunder känner jag bara avsky emot honom som gjort såhär. Som gav upp.

Jag hoppas fortfarande att han ångrar sig men jag hoppas också att jag då har kraften att stå emot.

Det borde inte vara tillåtet att älska varandra på olika sätt

2009-03-19T09:24:00.006+01:00

Dag 8

2009-03-19T09:23:00.002+01:00

Det känns som att det bara blir värre för varje dag nu. Ju mer tanken sjunker in, ju mer förtvivlad blir jag och ju mer maktlös känner jag mig. Det känns som att hela min framtid suddats ut. Som att det lika gärna kunde ta slut imorgon. Allt jag såg fram emot var ett liv med Honom. Och nu, ingenting.

Dag 7

2009-03-18T07:59:00.003+01:00

Idag vaknade jag utan att gråta. Men gråten har ersatts av en stor klump. En tumör någonstans mellan bröstet och magen.

Det gick inte riktigt som jag tänkt igår. Jag lyckades inte hindra mig själv från att skicka iväg ett mail. Och sedan ringde han. Han bad mig säga vad som helst som han skulle kunna göra för att få mig att må bättre. Jag sa att jag inte visste vad det skulle vara mer än att sluta ringa. Han frågade om vi kunde vara tillsammans igen, fast ändå inte. Han lovade att vara trogen mig men att jag fick göra vad jag ville. För att komma över honom, som en övergångsfas. Han bad oss skjuta upp allt jobbigt till efter berlinresan.

Det är så lockande. Att ta den enkla vägen, att gå med på allt han säger. Men förr eller senare är ju det här oundvikligt. Trots att jag tror honom när han säger att allt inte är kört, att det kanske finns en chans för oss någongång i framtiden. Bara inte just nu. Jag tror honom när han säger att han fortfarande älskar mig och att han aldrig vill ha någon annan tjej. Jag låter mina drömmar handla om att han kommer tillbaks, att han ångrar sig och kommer tillbaks. Skriker att det var hanns livs största misstag, att han aldrig älskat någon annan och aldrig kommer älska någon annan så mycket som han älskar mig. Och han ber på sina bara knän att jag ska förlåta honom.

Men allra längst inne så vet jag att det inte kommer att vara så. Det kommer aldrig att hända.

Everything turns to you

2009-03-17T13:34:00.002+01:00

Lyssna.

Tack Helen.

Dag 6

2009-03-17T10:54:00.003+01:00

Det känns verkligen fel. Magkänslan skriker att det är fel! Det är fel fel fel. Men vill han inte ha mig som förut så vill jag inte ha honom alls, det är väl ett ganska logiskt resonemang? Ändå vill jag så jäkla gärna vara hans vän, precis som han vill. Bara för att få vara nära honom, för att få höra hans röst, höra att han fortfarande bryr sig. Men om han inte bryr sig som förut kan han lika gärna inte bry sig alls! Ologiskt resonemang. Jag känner mig schizofren, å ena sidan å andra sidan å... Jag har gjort allt jag kan nu. Raderat alla sms, raderat hans nummer, städat bort allt som påminner mig. Och gjort upp ett schema för de kommande veckorna. För att jag inte ska sitta hemma och deppa. Men det gör så jävla jävla ont. Hur överlever man? Hur?

Jag vill inte, men jag kan inte låta bli att tänka att om... Om jag bodde i Stockholm, om jag hade ett jobb och vänner där, om jag hade en egen lägenhet och ett liv där, hade det kunnat fortsätta vara vi då? Eller om jag inte hade gnällt så mycket på att han aldrig hade tid för mig, inte sagt att jag avskydde hans jobb, inte krävt att han skulle vara min och finnas där för mig hela tiden, hade han fortfarande älskat mig då?

Eller så tänker jag att jag ska ge honom tid. Om jag ger honom hans frihet, låter honom vara singel. Om jag väntar på honom. Då kommer han tillbaks. Om ett halvår, då kommer han att ångra sig. Men sen tänker jag att om ett halvår kommer han ha träffat en ny tjej.

Det är en sådan läskig fysisk smärta som jag inte varit med om tidigare. Jag orkar ingenting och jag kan inte äta. Jag mår illa och har ont i halsen av all gråt. Gråt ja, hur mycket kan man egentligen gråta? För nästan första gången i mitt liv inser jag hur förödande det kan vara att följa magkänslan. Jag måste tänka på vad som är bäst för mig i längden. Tänka rationellt. Det sa du alltid att jag inte kunde. Det är upp till bevis nu.

Det är slut.

2009-03-16T15:29:00.004+01:00

Du säger att det är slut. Att du inte tror på oss i framtiden och att du inte orkar. Att du inte älskar mig tillräckligt mycket för att fortsätta ett förhållande där vi bor femtio mil ifrån varandra. Att du vill vara singel för att du aldrig varit det på riktigt, att du inte vill ha några krav på dig, att du vill slippa dåligt samvete för de gånger du inte hinner ringa, de gånger du inte vill. Du säger att du gör det för oss, för mig, för att inte riskera att såra mig ännu mer.

Men du vill inte förlora mig, du vill att jag ska fortsätta behöva dig, du vill att vi ska vara bästa vänner. Och du säger att du älskar mig, bara inte tillräckligt mycket.

Jag har aldrig känt såhär. Aldrig ens kunnat föreställa mig. Kanske för att jag aldrig älskat såhär, aldrig trott på något såhär mycket. Men rädslan för att det här kan hända har hela tiden funnits inom mig, har gjort mig svag. Och den var befogad. Men hur kommer man över någon när man inte vill komma över? När det enda man vill är att vakna ur mardrömmen, att allt ska vara som innan, som innan förra torsdagen. Som hela det året och två månaderna och tolv dagarna då vi var varandras.

Jag känner mig naiv som trodde att vi skulle leva lyckliga i alla våra dar och jag känner mig som ett hån mot jämställdheten när jag ringer till dig och gråter och skriker att det är fel. Du har gjort fel och allt är ett fruktansvärt misstag. För killar gör väl inte så?

Bara tanken på att du inte är kär i mig längre som du sa att du alltid skulle vara gör så ont att jag blir förlamad. Du sa så mycket. Att du aldrig varit så lycklig och att du alltid skulle vara min, tills jag slutade älska dig. Och jag kände likadant fast jag alltid trott att jag aldrig kunde älska någon så. Och nu är allt över. Allt som krävdes var några ord, några korta ord. Det är som om någon har dött, det är så det känns. Ett hål i mitt hjärta där vi brukade bo, du och jag tillsammans. Och du vill fylla det med vänskap men hur ska det gå till när allt jag vill är att höra dig säga att du älskar mig, att du är kär i mig och att du ska kämpa för oss tills du dör? Men det är försent nu, vad finns det kvar att kämpa för? Det är slut. Det finns inget mer vi. Nu är det bara jag, ensam. Och jag ska försöka kämpa för det. För mig. För jag tror fortfarande på kärleken, men inte på dig.

Smiling through tears

2009-03-14T09:30:00.005+01:00

Clementine

2009-03-10T20:24:00.001+01:00

Eat this!

2009-03-10T10:07:00.002+01:00

Florens

2009-03-09T20:45:00.003+01:00

[klicka på bilderna för att göra dem större]